The time is ours

Slutet närmar sig med stormsteg. Packningen är i full gång och jag håller som bäst på att packa ner mina två senaste år, och hittills har det mesta haft rum i en resväska och två sportbaggar. Tråkigt att ta ner alla dekorationer i mitt corner som jag har haft hela året, men det måste ju också ske förr eller senare. Det som man intetar hem slängs eller utdelas till första åringarna.

Förra torsdagen skrev jag mitt sista IB exam någonsin, (förhoppningsvis!), och känslan var helt underbar då man inser att man faktiskt har gjort det,

och att det är över!

På fredag tog min kära första åring Ulrika från Åland med mig på morgon -hike. 8 på morgonen startade vi, med ett berg här nära skolan som mål. Tungt var det men vi kom upp på bergets topp, och så satt vi där en bra stund och beundrade utsikten över skolan och området, medan vi åt smörgåsar, frukt och gifflar.

Halvvägs uppe. Ser lite morgontrött u

t, och det var jag ju också. I bakgrunden ser ni Flekke byn, samt vägen som vi alltid går på för att komma dit.

Vi tog en annan rutt ner. Mycket brant, med ett äventyr likaså!

Så firade vi ju syttende mai här också, Norges nationaldag. Alla eleverna klädde upp oss i våra folkdräkter och åt traditionell mat.

Här är en skön bild med Nikita från Ryssland. Vi drar alltid nått

Ryssland-Finland skämt åt honom...

Så nu har vi endast 2 dagar kvar här. I kväll har vi som går ut graduation dinner. Då ska vi alla klä upp oss, äta middag, lyssnar på känslomässiga tal och dela ut graduation awards. D.v.s så som vem av oss kommer bli president/vinna Eurovision SC/ ha flest barn före 10-års träffen/ skickat argaste emailet/mest dramatiska facebook statusar...o.s.v

I kväll kommer också mamma, pappa och nicken hit, men jag kommer antagligen inte se dem före tisdag morgon, då de anländer efter att jag har farit på middagen.

Sen på tisdag har vi graduation ceremony klockan 14, och sedan far vi allihopa på kvällen med bussar och personliga bilar. Då här min tid här på RCN slut, och årgången 09-11 får fara ut i världen och göra någon nytta.

Men det första bekymmerr-momentet är nog vädret. Under hela vår period då vi skrev våra exams har vi haft sol och fint väder, som på bilden. Sedan förra veckoslutet är det mörkt, dyster, mulligt, kallt, blåsigt och regnigt. (non-stop) Låt solen komma fram på vår sista dag!

MUHAHAHA

klicka för förstoring...

The world is round, so the place that might seem like an end, may also be the beginning.

Man får nog börja fundera på i vilket stadie man befinner sig i nu, med bara 10 dagar kvar här i Flekke. Helt otroligt faktiskt, känns mycket längre. Den 23 kommer familjen hit, så har vi gratulation dinner med alla co-years, och sen den 24 blir det avslutning och hejdå. Men jag har fortfarande mycket att göra i examens-väg. Så här långt har jag skrivit Human Rights, Matte, Svenska och igår skrev jag Historia. Allt har väl gått helt okej, blir nog inga topp betyg här inte, men jag kommer inte att bli underkänd, och det är väl vad man fokuserar på just nu. Men jag har fortfarande sista provet i svenska kvar på måndag, och sen spanska och biologi på onsdag och torsdag. Jag har ännu inte riktigt fått ihop det när jag ska hinna studera till alla dessa ämnen. Idag är det ju redan lördag...

Men man får ta det som det kommer antar jag, just nu finns bara en stark längtan att komma hem, på samma gång som ångesten att lämna detta ställe smyger sig på. Vi konstaterade igår att vi alla nog har ett "Love-hate-relationship" med RCN. Man längtar så mycket att komma ifrån allt, men på samma gång har det haft en sådan stor inverkan på sitt liv, att det det blir tufft att bara packa ihop alla sina grejor på några dagar och lämna det i ett huj.

Det värsta är nog ändå inte att lämna själva stället, utan alla människor man har här. Här igen kan man inte vänta på att komma hem och träffa all vänner, men på samma gång vet man att då man sitter i bilen på väg härifrån vet man att det finns många man inte kommer träffa på ett väldigt bra tag, och vissa som man förmodligen aldrig kommer att se igen. Jag önskar att det fanns en handbok som skulle guida en igenom alla känslor man nu har om samma kommande händelse.

Och så är det rädslan som finns över att komma hem också. Allt känns så ovisst. Man har vetat vad man ska göra och vad som händer i framtiden, fram tills nu. Alla vänner har ett liv som man inte har varit inkluderar i under de två senaste åren, har framtids planer, jobb och drömmar som man inte vet mycket om.

Men man får väl ta itu med det när man kommer hem, allt ordar sig förhoppningsvis. Nu ska jag bara försöka att njuta av de sista dagarna här. Få undan sista proven och bara leva. Och som citatet säger, man vet inte vad som är slutet och vad som är början.